Tumregel
Dina ord, dina rörelser, dina.. förnderingar. Dem förstör mig, dem dödar mig. Jag känner dig inte längre, du känner inte mig längre. Har jag känt dig, har du verkligen känt mig? Jag vet att du aldrig kommer lyssna på mig igen. Du ryckte ut mitt hjärta, skar hål på min själv och dumpade resterna i en svart papperskorg på någon gata någonstans långt bort. Att vakna ensam, och hata sitt liv. Att bara hoppas på att nästa spårvagn hoppar ur spåret och skenar iväg. Att hoppas att tidningarnas rubriker dagen därpå ser ut något så här; 16-årig flicka massakerad av skenande spårvagn. Föreställ dig smärtan. Tragiskt slut på ett tragiskt liv. Skulle det kunnat bli värre? Att bara leva i en falsk värld, omringad av äckliga människor man hatar. Att leva med fienderna. Att leva med nålar i ryggraden, ständigt bevakad. Låtsas vara någon man inte är. GASPING FOR AIR AND STUMBLING AROUND, LOOKING FOR MY MIND. Jag visste att du skulle göra det igen, jag visste att jag skulle bli besviken. Jag visste att jag inte skulle gett mig in i det här, inte en gång till.
Kommentarer
Trackback