Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?

nu har jag beställt mina heta skor!
och som vanligt. bråk. kommer väl ligga här hela natten igen och längta efter nåt bra.

Jag gråter bara. bara gråter. känner hur klumpen i magen växer och växer. jag kan inte hålla inne allting längre, jag kan inte. jag kan inte. jag gråter. och jag orkar inte. jag faller isär. igen. jag kan inte hålla tillbaka längre. det kom nu. med en gång. jag exploderar inifrån. jag har hållt tillbaka alltförlänge.

Jag ligger sömnlös. Räknar sekunder, räknar utandningar, räknar blinkningar, räknar allt. Det biter och hugger i mig, överallt hörs ljud, överallt syns ljus, min mage skriker och jag rycker till. Mina ögon är så trötta, men med foundation täcker jag mina hårda nätter, mina hjärnskrynklande nätter. Där tankar bollar sig fram och tillbaka i mig, i hela min kropp. Vad är rätt och vad är fel, är det inte bara en mikroskopisk chans? Jag är så liten. Jag får ingen plats, jag stöts ut så fort jag kommer nära. Jag glöms bort, jag blir reserv. Mitt behov av respons blir allt värre, jag behöver det så mycket. Jag behöver det från rätt håll, jag behöver den pirrande känslan. Jag behöver slippa alla misstankar, alla svek, alla lögner. Allt skrik. Jag har ingen aning om vad jag ens gör vid liv. Jag har ingen plats längre. Jag förstår inte vad jag gör kvar. Jag kommer ingen vart, det stannade för flera månader sedan, jag är vilsen i en svart tunnel som aldrig verkar ta slut. Det är spindelnät och kvistar överallt, jag fastnar, river upp mina armar. Blir kvar. Ingenting förändras. Ingenting blir bättre. Jag orkar inte med denna mörka vardag längre. Jag vill bort från allt.

Ord är ingenting utan en uppfattning. Du säger luft. Tomma ord utan mening svävar ut ur din mun likt en kall vintervind, kyler ner mig. Två helt olika dimensioner. - en värld där allt är lek, inget allvar. - en värld där allt har mening, där kärlek är livet, hårt allvar. en värld av rädlsa. Skillnad på sant och falskt, där varje bit spelar roll. En värld av regler. Behov av upprätthållande. Du är för lekfull. Jag är för allvarlig. Men det här är ingen lek för mig, det är min framtid, min lycka, min stolthet. Mitt liv.

Som en trästicka i mitt hjärtats tunnaste hinna retar du. Skaver. Tränger längre och längre in, går inte att få ut, det är försent. Blodförgiftning väntar.

Om jag hade lite kärlek.

I din värld av mörkret syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Mellan äkta och falsk
Mellan sanning och lögn
Vi är idioter

Jag tror inte på nånting jag hör
Jag tror inte på nånting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

jag vill ha en färsprakande, fin och jätteglad blogg. ändå skriver jag bara när jag typ mår röv. när jag väl är lycklig orkar jag aldrig skriva, det är sorgligt. sen läser ju bara folk när dem vet att jag mår dåligt med, vad jag märkt. skall strax till jobbet, orkar egentligen inte, vill bara lägga mig och sova nu på en gång. min tatuering börjar läka med så det kliar röv på axeln. lyssnar på velvet underground, för jag älskar pale blue eyes. eller, egentligen det mesta, iaf där lou reed sjunger, står inte ut med nico ibland. dagens i-lands problem of course. ska till uddevalla ikväll och typ sova och sen dra hem. kommer vara död efter bajsjobbet. vill inte vill inte vill inte, men jag måste ha pengar.

nu orkar jag inte knappra längre, kommer ingen vart. tjing!

min blogg är lika uppiggande som ett besök i affären då man är sjukt sugen på choklad och all jävla choklad i hela butiken är slut. verkligen super-peppande.

jag har iaf haft två underbara dagar nu, trots vad som hänt. alla tycker säkert jag är dum i huvudet, men så blir det när man älskar någon, faktiskt. man vill inte, man kan inte släppa taget. jag har varit ett riktigt svin själv, ändå har jag blivit förlåten, för jag har varit älskad. det gäller att tro. vi såg på film igår och vi kurrade ihop oss, vi gick till affären och köpte ostbågar som jag hoppas finns kvar på söndag då dem kommer vara sjukt sega och supergoda. jag skall strax smörja in mina ben med min nya salva, sedan ska jag gå på toa och tvätta av salvan från händerna. efter det skall jag lägga mig i min uppvärmda säng, jag har fått låna min mammas värmemadrass som är hur underbar som helst, så jävla skönt att krypa ner i sängen när  lakanet och täcket är varmt och mysigt. jag tatuerade för övrigt in min enhörning förut, och fyllde i min gamla robotlove tatuering som jag nu väljer att kalla den, jag älskar den och min häst. imorgon skall jag till min älskade rebecka och dricka vin och se på sex and the city om allt går som det ska, och på lördag ska jag till underjorden med jasmine, sedan, på söndag, den 18e som är min och sebastians dag skall jag såklart träffa honom. då ska vi mysa gärnet igen och ha det så underbart som bara vi kan ha det.

med dessa ord säger jag, puss och godnatt, nu skall ni fan få choklad i hyllan!

jag trodde det kunde bli bra. jag har stått med kniv mot min mage. jag har suttit med rakblad mot min handled. jag har skakat. jag har inte kunnat resa mig från sängen. mina ögon är så svullna att jag inte ens kan gå ut. hur kan man göra så mot någon man påstår sig älska. jag behöver hjälp. jag trodde verkligen det skulle bli bra. jag kan inte fatta det. det här är den värsta dagen i mitt liv. jag kan inte prata med någon. jag vill lägga mig ner och dö. jag är för feg för att göra något åt det själv. jag vågar inte sticka, jag vågar inte skära igen. jag vill bara somna in. jag kommer aldrig kunna leva igen. det är för mycket. jag vågar inte. jag är så jävla rädd. jag visste att något var fel. jag klarar mig aldrig.

Jag är inte den jag var för några år sedan. Jag har gått igenom så mycket, både bra och dåliga saker. Man mår väl aldrig helt bra, det finns alltid något som skapar en obalans. Man känner sig aldrig helt nöjd med sig själv. Just nu mår jag nog sämre än någonsin förr. Allt rasar samman, mitt liv är helt fucked up, jag vet inte hur jag skall ta mig igenom dagarna, jag försöker hålla mig så upptagen som möjligt. Hålla mig sysselsatt för att fly verkligheten. Jag har inget att vakna till, jag har ingenting som får mig att vilja stiga upp ur sängen på morgonen. Jag är tom, men ändå full. Jag har ett stort hål som bara en sak kan fylla. Det är ingen sak, men jag tänker skriva som om det vore så. Jag vill inte vara personlig, jag väljer att beskriva det som ett objekt. När objektet fyller mitt hål mår jag bra, jag vill gå upp på morgonen, jag vill göra allt jag måste för mitt mål är att fylla det hål som är halvfullt i stunden, när jag gör det jag måste. När allt är klart, då får jag min belöning, jag blir ett med mitt fyllande objekt som jag älskar, som jag aldrig vill förlora, för det är mitt hopp. Objektet fyller mitt liv med mening och gör mig engegerad. Utan det har jag ingen aning om hur jag skall gå till väga. Jag sitter här i min säng och väntar på något. Jag väntar på att få fyllas igen, jag är ensam och jag behöver mitt objekt. Jag skäms, för jag kan inte be om det, och objektet är så mycket längre bort än det brukar nu, jag vet inte om jag någonsin mer kommer fyllas. Men jag hoppas, jag väntar, jag skriker efter det, men ändå i tystnad. Jag har aldrig kännt mig så meningslös, betydelselös, värdelös, misslyckad, ful, fet, äcklig, vidrig och missbildad som nu. Allt försvinner, mitt objekt har försvunnit och inte gett mig något hopp om att det någonsin skall fylla mig igen, ingenting, och det är det värsta. Jag väntar. Ingenting händer, inte någonting alls. Jag vet inte hur jag skall hantera dagen. Mitt liv har ingen mening utan mitt objekt. Objektet är det som hållt mig vid liv de senaste två åren. Och jag vill be, men jag kan inte, men på något sätt. Snälla, jag vill känna mig speciell, känna att jag måste finnas, känna det jag känner då jag fylls. När vi är ett finns det inget som kan göra mig gladare. Jag har tappat mitt objekt, jag vill ha tillbaka det så otroligt mycket, men jag är så jävla rädd. Jag har ingen aning om vad jag skall göra. Men jag älskar mitt objekt. Mest av allt. För det är mitt hopp. Jag väntar. För innerst inne vet jag att det ska vara jag och mitt objekt. Det är det rätta, och jag väntar verkligen. Tiden går så jävla långsamt. Och allt är krossat. Just nu är min verklighet krossad. Jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag älskar mitt objekt så jävla mycket. Jag vill inte vara svag. Snälla. Fyll mig igen.

Jag hörde ett brus ur vilket jag kunde urskilja dina känslor från din största rädsla. Ett brus som gick rakt in i min ryggrad. Men du kan inte såra mig längre, det var längesedan jag kunde bli sårad. Du lämnade mitt hjärta som ett mörkt ihåligt skal fullt av parasiter. Jag är inte rädd längre, din rädsla får mig att växa. Du är rädd, men du kan inte göra mig någonting längre. För allt som finns kvar är ett ihåligt skal som tål allt. Min ryggrad däremot, den finns kvar och du skall inte få tömma den med, för jag är stark nu, din rädsla mättar mig och det är precis såhär jag vill ha det. Jag är oövervinnerlig i min kamp.