Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?

Jag hörde ett brus ur vilket jag kunde urskilja dina känslor från din största rädsla. Ett brus som gick rakt in i min ryggrad. Men du kan inte såra mig längre, det var längesedan jag kunde bli sårad. Du lämnade mitt hjärta som ett mörkt ihåligt skal fullt av parasiter. Jag är inte rädd längre, din rädsla får mig att växa. Du är rädd, men du kan inte göra mig någonting längre. För allt som finns kvar är ett ihåligt skal som tål allt. Min ryggrad däremot, den finns kvar och du skall inte få tömma den med, för jag är stark nu, din rädsla mättar mig och det är precis såhär jag vill ha det. Jag är oövervinnerlig i min kamp.