Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?

KRASH, BOOM, KRAS, KADUNS. tystnad

Jag vill vara där du är, jag vill att du ska vara där jag är. För ingenting duger när jag inte kan se dig. Det krävs rehabilitering, och jag är så svag. Hjälp mig upp, ta min hand och visa mig hur man går vidare. För allt jag vill är att hålla om dig och gå vidare.

Dina ord, dina rörelser, dina.. förnderingar. Dem förstör mig, dem dödar mig. Jag känner dig inte längre, du känner inte mig längre. Har jag känt dig, har du verkligen känt mig? Jag vet att du aldrig kommer lyssna på mig igen. Du ryckte ut mitt hjärta, skar hål på min själv och dumpade resterna i en svart papperskorg på någon gata någonstans långt bort. Att vakna ensam, och hata sitt liv. Att bara hoppas på att nästa spårvagn hoppar ur spåret och skenar iväg. Att hoppas att tidningarnas rubriker dagen därpå ser ut något så här; 16-årig flicka massakerad av skenande spårvagn. Föreställ dig smärtan. Tragiskt slut på ett tragiskt liv. Skulle det kunnat bli värre? Att bara leva i en falsk värld, omringad av äckliga människor man hatar. Att leva med fienderna. Att leva med nålar i ryggraden, ständigt bevakad. Låtsas vara någon man inte är. GASPING FOR AIR AND STUMBLING AROUND, LOOKING FOR MY MIND. Jag visste att du skulle göra det igen, jag visste att jag skulle bli besviken. Jag visste att jag inte skulle gett mig in i det här, inte en gång till.

Högerregeln är hejhopp. Skall vi subtrajera oss? Vi kan titta på fiskarna och ha sex? Jag skall sova nu, för vissa har damp. Och imorgon skall jag träna på körkortsteorifittprovssak. HA EN TREVLIGT NATT. BUHBYYYE :**

My hands are at your throat, and I think I hate you. We made the same mistakes. Until the day I die, I'll spill my heart for you.  I stand alone, I'm on my own. My hands will bleed. I'm holding on to what is gone, what's left of me?

Yo. Typ har ni någonsin bara träffats av en sån där otroligt smärtsam spark i magen? Inte en fysisk, bara typ, en spark av känslor, hat, vad som helst. Här sitter jag i varje fall, med sparkad mage. Vad gör man när allt bara blir skit, när man är helt ensam och vilsen och går vilse hur man än gör? Finns det något som kan få en på rätt spår igen? Är det tillåtet att bara, ge upp, avsluta spelet och falla ner i nån slags vila? Jag vill inte vara med längre, jag orkar inte. Livet är som ett stearinljus, stearinljus brinner olika länge beroende på kvalitet och ja, antingen är dem perfekta eller så skvätter dem och förstör dukar, hursomhelst, så slocknar lågan nån gång, antingen av en vindpust, eller så tar stearinet slut. Jag är ett stearinljus med bra kvalitet, men för många vindpustar har släckt lågan och jag är nu meningslös, För vem vill ha ett stearinljus när det inte lyser? PANG, en ballong som spricker, jag skall gömma mig nu, hittar du mig kanske du kan tända lågan igen. FAREWELL.

Ett normalt inlägg med touch of känsla, HÖHÖ. Jag lyssnar på Libertines nu, det ger mig sommar känsla. Jag blev nyss väckt av min kära mamma som inte är så kär i dessa tillfällen. Hon ringde hem, typ 35627 signaler, jag orkade inte svara, eller, först orkade jag inte, men när jag väl hade rest mig och hasat mig ner till telefonen, ja, då lägger hon väl såklart på. Jag ringde upp henne iaf, hon sa att vi skulle äta kyckling idag, JIPPI!

Min natt har väl varit trevlig. Jag gick och la mig runt 3, innan dess lyssnade jag på Takk skivan med Sigur Rós, helt underbar, och målade några fula bilder. Sedan lade jag mig i min säng och spelade lite Harpan på min rosa iPOD Nano, mycket vacker. Jag mediterade i typ några minuter innan jag lade mig ner och sögs in i drömmarnas värld. Takk skivan spelades fortfarande, jag hade tryckt på den en gång till, jag tror hoppípolla var på. Jag sov och sov och sov tills klockan blev typ 4:20 nånting, då hade jag fått 2 sms, men jag vaknade inte när jag fick dem, det var nog för att skivan tog slut. Någon frågade om jag var vaken och den andra kommer jag inte ihåg, men den var visst sur eller något. I varje fall, JA, jag var vaken, för jag hade vaknat, sms skickat. Några minuter senare hörde jag en signal som skall föreställa Fuck Forever så jag svarade. Samtalet pågick ett tag, sen behövde jag gå på toa, så jag ringde upp efter detta,  samtalet avslutades nångång halv 7, då hadde jag satt på Takk skivan en tredje gång. Jag drömde att en leguan hade dött, men det var då inte min, han ligger där nere på sin feta mage och ser söt ut, HÖHÖÖÖ. Sen drömde jag om nåt som gjorde mig väldigt upset, men det skall vi inte dra upp. Drömmar är drömmar.

Nu spelas en av mina favoritlåtar med Libertines, Campaign of Hate, den är so damn sweet. ÄLSKA. Jag vill ha sommar och sol igen, jag vill läsa min Bound Together bok igen och bara må bra <3

HAHA, TITTA, JOHN HASSALL RÖKER, fan va hett, visste inte att snälla pojkar fick röka ;D Så het är han, men hej, det går inte att jämföra med Pete och Carl <3 Och ursäkta mig, men Powell är faktiskt också het på sitt sett, HAN ÄR POWELL FAN! HAHA :D

Nu skall jag fortsätta lyssna på min sommar-musik och få upp humöret. För att lyckas bättre skall jag även ta och koka räk-nudlar och rosta 2 mackor vilka kommer bli gästade av lite LÄTTA och HUSHÅLLSOST. JAPP, och till detta tar vi en Julmust, så blir allt bra. ADJÖ!

Det är vinter. Då är allt korkat, och alla är korkade. Vintern är depressionernas årstid. Allt är mörkt och dystert, ingen vill gå ut, man föredrar att sitta hemma och dricka varm choklad och lyssna på gammal musik och väcka gamla minnen. Man sitter och filosoferar. På sommaren är alla glada, sol, ljus, värme, man vill gå ut, man dras ut, vem vill sitta inne när världen är fylld av positiv energi? man dras med, samma sak på vintern, man orkar inte gå ut, den positiva energin är död och man orkar inte med någonting. ALLT ÄR KORKAT, JAG HATAR VINTERN. SUG KUK.

Det är ju bara meningslöst ändå, det vet du ju? Det är du som gör det meningslöst, du som inte bryr dig ett piss. Hej för jag gör allt fel.

Har du någonsin känt att du bara är helt ensam, helt isolerad från omvärlden, inget kan nå fram till dig, ingen vill nå fram till dig, ingen ser dig, ingen bryr sig om dig, som om du bara är ett fult, äckligt, meningslöst spöke, som lever för ingenting, som ingen skulle sakna om det försvann? Människor är äckliga, människor är smutsiga, man kan inte lita på någon, människor är vidriga, ljuger och säger saker som sårar. Kärlek, det går inte att beskrivas med ord. Det finns inte några saker eller platser som kan beskriva kärlekens grymma, äckliga mening. Kärlek är för hatiskt och bedrövligt för att kunna skrivas med ord. När du har funnit en plats där allt är frid och allt är lugnt, där människor inte finns och kärlek är utrotat, skicka mig en hälsning och berätta hur man finner vägen dit. Jag misstar mig allt för ofta. Jag drömmer för mycket. Jag hade hoppats att du kunde hjälpa mig, men du är visst som alla andra människor, äcklig och falsk. Bryr dig inte ett skit om vad folk säger till dig, inte ett skit om vad du gör mot andra, gräver ner dig i ett hål och tänker på dig själv, det är synd om dig va? Stackars patetiska människa. Visst jag är kanske patetisk jag med, men nu skrev jag inte om mig själv. Ni isolerar mig från utvärlden, Ni gör mig ensam, Ni förstör mitt liv, Ni håller mig fångad i en bur. Ni irriterar mig. Ni tar mitt liv, fast att ni inte vet om det. Det är Ni som kommer hitta mig när allt är slut.

Ett snabbt drag, ett streck uppenbarar sig, det öppnas. Ut kommer en parad av känslor. Smärta mot smärta, psykisk mot fysisk. Har jag någonsin varit normal? Jag trodde du kunde hjälpa mig. Jag misstar mig ofta nu för tiden. Det verkade ju så bra i början, vad hände? Krockar vi? Mörkt rum fyllt med tankar och hat. Kan vi säga hejdå? Ett hejdå är vackert, även om ett hej är trevligare. Efter ett hejdå vet man aldrig om man möts igen. Om du strider, sluta. Om du marscherar, sluta. Om du tänker på mig, sluta. Om du gillar mig, berätta för mig innan jag gör något dumt. Livlig fantasi.

Jag fyller i ord, skriver om meningar. Jag ligger tyst, jag viskar i ditt öra när du sover, jag älskar någon som inte älskar mig. Ta mig till något som betyder, ge mig något att tyda, ge mig en ledtråd. Krossa kärlek, ta till våld, ta till kniv, ta till vad som behövs, utplåna allt, ge mig drömmar, drömmar om ponnys, glass och regnbågar, ge mig skäl att finnas till, skäl att stanna kvar. Ge mig en skalpell och odödlig tid, så jag kan leva igen, ge mig oskuldsheten tillbaka, ta ifrån mig det överblivna, laga mitt sönderfallna hjärta, ta mina känslor, stäng in dem i ett vackert skrin, lås det, gräv ner det och släng nyckeln, låt allt bli en hemlighet, ett ovetande. Fly från livet medans du kan, förlora allt, släpp allt. Vila i frid. Farväl.

En decemberdag, ljus och klar. En sammansättning av ord förändrade fler veckors tänkande och känslosvängar på endast några få sekunder. Ingenting kändes längre rätt, allt rasade ihop, kollapsade. Allt blev fel. Kastanj, socker, magi. Är jag för jobbig? skall jag ge mig av? Jag trodde det var lika, men ursäkta jag tog visst fel, du tycker väl som alla andra.