Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?

jag har aldrig riktigt gillat kärlek innan, har alltid tyckt det varit komplicerat och jobbigt. Direkt när jag såg dig, tredje gången men i varje fall, jag ser inte så bra när alkoholen lekt med mitt medvetande, då tänkte jag i varje fall något i stil med, shit vad otroligt gullig han är, jag måste hem och skriva till honom på bdb, haha, och så kommer du med "ingen jävla kalops" det fick mig verkligen att smälta, så otroligt gulligt. När jag träffade dig första gången efter kalopsdagen, på fjordfestivalen, när vi var bästixar, så ville jag bara krama och pussa dig hela tiden, men det gick ju inte. När vi träffades på henånkalaset kände jag samma sak, och då pussade jag dig, jag minns inte riktigt allt men jag vet att jag stog och naffsade dig på halsen och knöt dina ärmar på din jacka innan det. Ett tag efter det träffades vi igen, bara du och jag och vi satt bakom ferrari och pussades osv. Det kändes så bra. Varje gång jag träffade dig efter det och vi satt vid banken osv ville jag bara ha mer och mer, ville inte åka hem, längtade tills nästa gång jag skulle få träffa dig, räknade minuter och tänkte på dig hela tiden. Den där dagen, 17:e augusti, du hade sagt till mig att vi inte kunde pussas osv, men jag ville, hela tiden, och jag hatade att inte kunna pussa dig när jag ville. förlåt för vad jag gjorde, men jag var verkligen inte nykter. Dan efter sågs vi och pratade osv, jag fick pussa dig men vi sågs bara cirka en halvtimme. Det är från den dagen vi räknar att vi blev tillsammans. Känns lite kul eftersom du typ 2 dar efter dissade mig. "Jag vet inte om det är värt att förlora mina bästa vänner för att få vara med dig". Jag tänkte verkligen bara, nu händer det igen, kärlek är inget för mig, det slutar alltid såhär, det kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig hitta nån. Jag tänkte det varje gång du sa att vi inte kunde pussas, "det kommer aldrig bli något, skit i honom, skit i allt, för det blir inget". Jag har nog aldrig mått så dåligt som när jag fick det sms:et. Jag ville bara dö, långsamt och plågsamt för att jag varit så dum och trott att det verkligen kunde bli något av oss. Jag kände mig så otroligt dum. Några dagar senare fick jag ett annat sms där det stod typ "jag skiter i mina vänner nu, jag klarar inte av att vara kär i dig utan att träffa dig" och att du förstod om jag inte ville osv. Min första tanke var "jag hatar dig, jag vill aldrig mer se dig". Jag kände mig jättearg, men ändå glad. Jag var så otroligt rädd varje gång jag fick ett sms eller när jag loggade in på msn och du skrev att du skulle skriva det igen, att du inte visste om det var värt det. Jag var hela tiden orolig för att du skulle slänga iväg mig igen, och det är jag fortfarande. Jag har gjort saker jag ångrar, mest för att jag kände mig osäker och tänkte att det skulle ändå hända igen, så vad spelar det för roll om jag förstör det själv, men jag tänkte väl inte så mycket på vad jag gjorde heller. Jag var så förvirrad, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag förstod att det var fel av mig, och jag hatade mig själv för att jag gjort det, jag sa inget till dig från början, men jag hade så dåligt samvete när jag var med dig. När jag berättade det var jag så rädd att du skulle lämnat mig, och jag hade förstått om du hade gjort det, men jag var så rädd, och jag mådde så dåligt. Jag gjorde det igen, och jag sa till dig igen. Den gången var jag verkligen rädd på riktigt, otroligt rädd, för det var när jag verkligen förstod att du ville vara med mig. Du lämnade mig inte, efter att jag svikit dig och berättat det, två gånger. Då förstod jag på riktigt att du verkligen ville ha mig. Det kändes så bra, men ändå så dåligt att jag inte förstod det förrens efter något sådant. Men jag har alltid varit rädd att folk bara driver med mig, och inte menar vad dom säger, och att när dom lämnar mig, så kommer dom inte tillbaka. Varje gång vi träffades och vi skiljdes var jag alltid lika rädd att du bara skulle skita i mig och jag blev alltid lika förvånad när jag fick ett sms där det stod att du älskade mig och längtade till nästa gång vi skulle ses. Det kändes helt overkligt, och det känns fortfarande overkligt, att någon så underbar som du vill ha mig, att du vill finnas där för mig, att du älskar mig. Innan hatade jag alltid att se kärlekspar på stan, jag fick ångest och tänkte att jag aldrig skulle sitta på busshållplatsen och krama min pojkvän, aldrig sitta på ett cafe med händerna över bordet och krama min pojkväns händer, aldrig säga till mina kompisar "nej tyvärr, jag kan inte idag, jag skall träffa min pojkvän". Jag trodde det aldrig, jag hatade det. Nu blir jag bara glad när jag ser kärlekspar, för jag vet att jag har dig, jag vet att jag kommer sitta och krama dig på busshållplatsen när vi ska skiljas åt och jag har dina händer att krama över bordet när vi går på cafe, och jag säger till mina kompisar att jag inte kan träffas, för att jag ska träffa dig. Det känns så bra, och jag blir så glad när jag tänker på att jag har dig. Jag sitter här nu, framför min dator och du har åkt hem, mina ögon är tårfyllda, tårfyllda av glädje, glädje för att jag har dig, glädje för att du är min, bara bara bara min, ingen annans. Jag önskar jag kunde säga till dig hur mycket jag verkligen älskar dig, men jag kan inte få ner det i ord, ingenting kan beskriva det. Varje dag försöker jag komma på ett sätt att beskriva hur mycket jag älskar dig, hur mycket du betyder för mig och hur otroligt glad jag är att jag har dig. Allt känns som en dröm, en dröm som man aldrig vill ska ta slut. Och jag hoppas att det inte är någon dröm, och om det är en dröm, så vill jag aldrig vakna, för jag vill aldrig att det ska ta slut. Varje minut med dig är helt underbar, varenda sekund, varenda tiondel, hundradel, tusendels sekund är så obeskrivligt underbar. Jag älskar dig så otroligt mycket, och jag kommer aldrig någonsin lämna dig, vad som än händer, du betyder allt för mig. Du är mitt liv, mitt nya liv, min dröm, min verklighet. Jag kommer alltid vara din, så länge du vill, jag vill alltid vara din. och jag hoppas du känner som jag. för om du lämnar mig, så vill jag inte leva mer. Du har blivit mitt hjärta, du har blivit mitt liv, och lämnar du mig så har jag varken hjärta eller liv, då finns jag inte mer. Du är jag. Vi är en.  Jag hoppas du förstår efter att ha läst detta i varje fall till viss del hur mycket jag verkligen älskar dig, och hur mycket du betyder för mig, och hur otroligt glad jag är att du finns där för mig.

Förevigt din Sebastian, aldrig någon annans, utan dig, ingen mig.
Jag är din, för alltid, och efter alltid.

du och jag är en. vi hör ihop, vi är perfekta tillsammans.

I just wanted you to know, I think about you every night, when I fall asleep
you are in my dreams, and just like in a movie, the one you want to see with a happy ending

allt med dig är som en dröm, som en film, för bra för att vara sant.
min pappa tycker INTE om att klättra i träd, därför tvingar han mig. så det så, misse!

Orden ser söta ut på papper, men dom låter bättre när dom kommer från min mun, men i vilket fall så ÄLSKAR JAG DIG, MEST AV ALLT. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag känner, men Jag älskar dig räcker inte. Jag vill säga så mycket mer, men jag kan inte få ner det i ord. Du är allt för mig. Du är det bästa som finns. Du är helt jävla underbar.

Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer, det kommer alltid vara vi två, för vi hör ihop. det bara är så.

först måste jag skriva att jag fick en klump i magen när jag såg dig, ville säga hej men ja, gick inte.

sen vill jag skriva att jag älskar dig sebastian, du får mitt hjärta att slå fortare och varje sekund med dig är underbar. du gör allt så värt. 3 månader idag, och det kommer bli sååå många mer, eller hur? alltid vi. du får mig att orka allt tråkigt och all skolskit, jag älskar dig. när du rör mig blir jag helt pirrig, när du kramar mig vill jag aldrig att du ska släppa mig, jag vill bara ha mer, mer, mer. jag blir så glad när jag ser dig, du får mig att känna mig levande, utan dig känner jag mig tom och meningslös. du är världen för mig. min psykolog sa att man brukar ha tre slags förälskelser i sitt liv, en när man är tonåring, den sa hon går över efter ett tag, sen sa hon att man har en vid 20-års åldern, den sa hon att den också gick över efter ett tag, sen förelskelsen som håller livet ut. det behöver ju förståss inte vara så, och jag hoppas verkligen inte det går över för dig, för jag älskar dig, och det kommer alltid vara vi, det kommer inte gå över, eller hur? det finns inget jag gillar mer än att bara ligga och krama dig och naffsa i ditt öra. jag kommer alltid älska dig, vad som än händer.
alltid vi, älskling
<3