Verklighet som krossas
Jag är inte den jag var för några år sedan. Jag har gått igenom så mycket, både bra och dåliga saker. Man mår väl aldrig helt bra, det finns alltid något som skapar en obalans. Man känner sig aldrig helt nöjd med sig själv. Just nu mår jag nog sämre än någonsin förr. Allt rasar samman, mitt liv är helt fucked up, jag vet inte hur jag skall ta mig igenom dagarna, jag försöker hålla mig så upptagen som möjligt. Hålla mig sysselsatt för att fly verkligheten. Jag har inget att vakna till, jag har ingenting som får mig att vilja stiga upp ur sängen på morgonen. Jag är tom, men ändå full. Jag har ett stort hål som bara en sak kan fylla. Det är ingen sak, men jag tänker skriva som om det vore så. Jag vill inte vara personlig, jag väljer att beskriva det som ett objekt. När objektet fyller mitt hål mår jag bra, jag vill gå upp på morgonen, jag vill göra allt jag måste för mitt mål är att fylla det hål som är halvfullt i stunden, när jag gör det jag måste. När allt är klart, då får jag min belöning, jag blir ett med mitt fyllande objekt som jag älskar, som jag aldrig vill förlora, för det är mitt hopp. Objektet fyller mitt liv med mening och gör mig engegerad. Utan det har jag ingen aning om hur jag skall gå till väga. Jag sitter här i min säng och väntar på något. Jag väntar på att få fyllas igen, jag är ensam och jag behöver mitt objekt. Jag skäms, för jag kan inte be om det, och objektet är så mycket längre bort än det brukar nu, jag vet inte om jag någonsin mer kommer fyllas. Men jag hoppas, jag väntar, jag skriker efter det, men ändå i tystnad. Jag har aldrig kännt mig så meningslös, betydelselös, värdelös, misslyckad, ful, fet, äcklig, vidrig och missbildad som nu. Allt försvinner, mitt objekt har försvunnit och inte gett mig något hopp om att det någonsin skall fylla mig igen, ingenting, och det är det värsta. Jag väntar. Ingenting händer, inte någonting alls. Jag vet inte hur jag skall hantera dagen. Mitt liv har ingen mening utan mitt objekt. Objektet är det som hållt mig vid liv de senaste två åren. Och jag vill be, men jag kan inte, men på något sätt. Snälla, jag vill känna mig speciell, känna att jag måste finnas, känna det jag känner då jag fylls. När vi är ett finns det inget som kan göra mig gladare. Jag har tappat mitt objekt, jag vill ha tillbaka det så otroligt mycket, men jag är så jävla rädd. Jag har ingen aning om vad jag skall göra. Men jag älskar mitt objekt. Mest av allt. För det är mitt hopp. Jag väntar. För innerst inne vet jag att det ska vara jag och mitt objekt. Det är det rätta, och jag väntar verkligen. Tiden går så jävla långsamt. Och allt är krossat. Just nu är min verklighet krossad. Jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag älskar mitt objekt så jävla mycket. Jag vill inte vara svag. Snälla. Fyll mig igen.