äkta och falsk.
Jag ligger sömnlös. Räknar sekunder, räknar utandningar, räknar blinkningar, räknar allt. Det biter och hugger i mig, överallt hörs ljud, överallt syns ljus, min mage skriker och jag rycker till. Mina ögon är så trötta, men med foundation täcker jag mina hårda nätter, mina hjärnskrynklande nätter. Där tankar bollar sig fram och tillbaka i mig, i hela min kropp. Vad är rätt och vad är fel, är det inte bara en mikroskopisk chans? Jag är så liten. Jag får ingen plats, jag stöts ut så fort jag kommer nära. Jag glöms bort, jag blir reserv. Mitt behov av respons blir allt värre, jag behöver det så mycket. Jag behöver det från rätt håll, jag behöver den pirrande känslan. Jag behöver slippa alla misstankar, alla svek, alla lögner. Allt skrik. Jag har ingen aning om vad jag ens gör vid liv. Jag har ingen plats längre. Jag förstår inte vad jag gör kvar. Jag kommer ingen vart, det stannade för flera månader sedan, jag är vilsen i en svart tunnel som aldrig verkar ta slut. Det är spindelnät och kvistar överallt, jag fastnar, river upp mina armar. Blir kvar. Ingenting förändras. Ingenting blir bättre. Jag orkar inte med denna mörka vardag längre. Jag vill bort från allt.