Tyngdlagen
Drömmar mitt i stycken, alla kläder, alla pojkar, alla ord jag hatar. Det är absurt, helt overkligt. Jag kommer ihåg att jag brukade låsa in mig i något badrum och när jag vaknade inatt sa jag att jag skulle få nån att älska mig, och nu vet jag att det är du. Hitta mig och följ mig, ta mig till din sida. Tystnad. Varför går du inte härifrån? Jag är så kall, men jag vet att du vet att du är kallare. Jag måste vara stark, överleva. Lämnad ensam. Låtsas vara slut. kärlek. förstörelse. Spring iväg, fly från mig, existerar jag? Motljus, men ändå ett vackert resultat. Är det inte jobbigt med ord, sammansatta så perfekt, men ändå så intrikat? Skall vi finna lyckan tillsammans, eller skall detta bli punkten där våra liv tar olika vägar? Vad är skillnaden, vad spelar det för roll? Alla ser likadana ut intuti, lika trasiga och ruttna, precis som dig och mig. Du tog ifrån mig allting, och nu har jag ingenting kvar. Jag lovar dig. Du kan ju alltid höra av dig när du har tid eller lust.
Kommentarer
Trackback