Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?

det är ju mitt fel alltihop. som alltid. innerst inne lägger jag alltid allting på mig själv, men i konflikter, så lägger jag alltid allt på andra. jag säger saker jag vill ta tillbaka samma sekund som jag säger dem. samma sak är det när jag skriver . jag känner mig bara så förvirrad, och medvetslös. det känns som att jag långsamt kvävs i mina drömmar. jag har börjat förstå att allt blir inte som man vill, allt blir inte alltid som i sina drömmar. jag har levt 17 år och upplever det redan såhär. hur kommer det vara om 20 år då?  jag vet inte. jag vet inte. det är dem värsta orden jag vet. JAG VET INTE. jag vill bara skrika varje gång jag hör dem. jag vill veta, jag vill inte själv känna att jag inte vet, och jag vill absolut inte höra av andra att dem inte vet.

visst vill man alltid att det ska vara föralltid? men ibland händer det saker som får en att tänka att det kanske inte är helt rätt, det kanske inte håller föralltid. man vill att det ska funka, men man löser aldrig nåt av problemen man stöter på. det funkar inte att alltid ignorera allt. tonåringar hör inte ihop. tonåringar kan inte lösa saker. det funkar aldrig. och jag ger snart upp helt.

jag ville ha en bekräftelse. jag ville ha ett bevis på att du trodde att det alltid skulle vara vi. jag ville bevisa att jag också trodde på det. nu känns det bara så fel. och min dröm är förstörd. allt jag fick tillbaka var lögner. allt om alltid har bara varit lögn.

jag är så trött på "jag vet inte" och alltid, och ALLTING! jag förstår ingenting längre, och jag vet inte hur jag ska lösa det här, för tydligen är jag den enda som vill.