Who is right, who can tell, and who gives a damn right now

Ligger i min säng och väntar på sömnen. Joy Division ekar i mitt huvud. Jag är glad.
Jag hänger lätt upp mig på saker jag gör och saker jag säger, vissa saker kan jag hänga upp mig på i flera timmar. Varför sa jag så? Jag kunde ju sagt det här, det hade varit bättre och det hade lett till något helt annat. Varför gjorde jag sådär? Jag kunde gjort på så många andra sätt som varit mycket charmigare och mycket förståndigare? När gör man egentligen något helt rätt? Något näst intill perfekt? För perfekt kan ingen göra det. Men visst är det det alla strävar efter? Att vara perfekta, att göra allt perfekt. Man vill bli avgudad, man vill vara bäst, i alla lägen.

Känner att spotify-reklamen för övrigt förstör min mysiga joy division dimma. Och borde det inte finnas stavningskontroll i bloggarna? Det hade jag uppskattat, jag hatar att skriva på lap-tops, mina fingrar liksom hoppar lite som dem vill så ni får ursäkta eventuella slarvfel, jag är för trött för att läsa igenom och rätta. INGEN ÄR PERFEKT.

& snart kommer den; sömnen.

Godnatt




Listen to the silence, let it ring on.
Eyes, dark grey lenses frightened of the sun.
We would have a fine time living in the night,
Left to blind destruction,
Waiting for our sight.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback